Kampen för en bättre miljö måste bedrivas på flera fronter. Stora delar av världen har i dag skrivit under avtal som exempelvis Parisavtalet, men det hör inte till ovanligheten att världsledare försöker ifrågasätta nyttan med dessa typer av avtal.

Enligt Parisavtalet vid klimatkonferensen 2015 ska världens länder minska sina utsläpp av växthusgaser och koldioxid med upp till 70 % fram till år 2070. Detta avtal börjar också gälla från och med år 2020 vilket är anledningen till att det är i ropet just nu.

Hur kommer Zero Waste in i bilden?

Att stora delar av våra utsläpp av växthusgaser och koloxid kommer från tillverkningsindustrin har väl knappast undgått någon vid det här laget. Men vad färre tänker på är att stora mängder växthusgaser också produceras på våra soptippar.

Begreppet Zero Waste förknippas i dagsläget med ett så miljövänligt leverne som möjligt där mängden icke återvinningsbara sopor under ett år ska rymmas i en glasburk. Men så var det inte tänkt från början. Zero Waste var tänkt som en märkning för företag som arbetar på ett sätt som innebär att de inte producerar mer än 10 % icke återvinningsbart avfall. Anledningen till detta är enkelt. För varje kilo sopor som du producerar som konsument har företagen, som regel, producerat hela SJU gånger så mycket avfall som hamnar på en soptipp någonstans. Det är med andra ord där den stora förändringen behöver göras.

Men det här är dyrt och företag gillar inte när saker kostar pengar även om förtjänsten kommer i längden. Istället fördes ansvaret, via framförallt lobbyister, till att bli konsumenternas ansvar. Det är förstås inte fel att göra sitt bästa för att värna om miljön och vi har var och en ansvar mot vår omvärld. Det vore bara mer rättvist om företagen också bidrog med sin del och inte bara förväntade sig att konsumenterna ska ta hela ansvaret.

Låt oss därför återgå till att kräva att företagen tar minst lika stort ansvar som vi själva.